Vara en enda kristen man

Min väg till Jesus

2020.08.11 10:33 attfinnasanningen Min väg till Jesus

Till en början kan jag säga att min väg till Jesus, inte har varit en enkel resa på en rak väg, utan mer en krokig och snårig väg med många motgångar och problem. Som ung var jag mycket frustrerad på livet och hade inte det lätt med något, varken vänner eller jobb. Mitt liv fungerade helt enkelt inte och upplevde mitt liv som en lång rad misslyckanden. Faktiskt de enda gången jag tänkte på gud det var med ilska och just frustration. Så var mitt liv under större delen av min ungdom.
Under min ungdom så hade jag en väldigt negativ syn på allt som hade med religion att göra. Var som ung en övertygad ateist som tyckte att religioner var något förlegat. Många gånger undrade jag varför man kunde vara religiös och trodde som så många andra att religiösa är vidskepliga och hade något behov av att tro på något övernaturligt. Såg hur kristna betedde sig och tyckte inte om det, jag förstod dom helt enkelt inte. Var inte heller imponerad på vad de gjorde utan tyckte att de var i många fall hycklare och falska personer.
De gånger kristendom kom upp, till exempel gå till kyrkan vid jul eller över huvud taget så undvek jag det, kristendom och religioner i över huvud taget kändes så avstötande och främmande. Trots det konfirmerade jag mig, men enbart för att mina föräldrar ville det, personligen så brydde jag mig inte, utan det var bara något att genomlida. Det intressanta är att jag faktiskt har kvar bibeln och en del andra saker från den tiden, även om jag misshandlade bibeln. För jag hade ett hat emot kristendomen som jag idag tror på berodde mer på allt ilska som jag bar på. För jag var under min ungdom en ilsken och hatisk person, som hjärna beskyllde andra för mina problem. Hade en riktigt dålig självkänsla och självförtroende. Något som jag bar på under lång tid och påverkade mitt liv till det sämre.
Men när jag blev lite äldre så beslöt jag att jag behövde en förändring i mitt liv och valde att flytta till Stockholm och börja plugga. För jag ville ta chansen att en sista gång försöka få ordning på mitt liv och hoppades att jag kunde lämna mitt gamla liv bakom mig. Till en början så blev det ingen förändring utan det var det de vanliga problem efter problem. Men en dag så fick jag chansen och mitt liv tog en annan väg till det bättre, då jag fick ett bra jobb till slut, med trevliga kollegor som jag trivdes med, men kände mig trots det ensam.
Efterhand så blev jag mer intresserad av det andliga och sökte mig till en början åt det hedniska. Då visste jag väldigt lite om vad religioner handlade om, framför allt vad kristendomen stod för. Det som verkligen gjorde att jag började bli intresserad av religion, har att göra med vad som hänt sedan 2010, då jag började söka efter orsaken till att världen blir allt mer konstig, snedvriden, absurd. Sökte till en början efter symboler och andra mysterier och intressanta saker som händer i världen. Jag läste mycket om hedniska religioner och andra mysterier och såg många filmer och läste en del om detta, något som jag tyckte var enormt intressant.
Märke att det fanns fler saker att utforska och insåg efterhand att vad som är sant och falskt inte var så lätt att finna. Tvingades allt oftare tänka om då jag insåg att mycket av det jag trott på innan inte var sant. Till en början visste inte egentligen vad jag sökte efter, eller hade något mål i mitt sökande på sanningen. Jag sökte efter om allt skilda saker och på något sätt så började jag alltmer bli positiv mot kristendom trots att jag egentligen inte sökte mig till kristendomen. Men det var något som började tilltala mig och jag började omvärdera min syn. Efter att jag under flera år sökt efter sanningen så började jag även läsa en del om kristendom, till en början bara för det jag läste och såg var kristendom en del av. Efterhand så insåg jag att min inställning till kristendomen inte var helt korrekt. Orsaken var att jag började inse att det som man brukar se som kristendom inte var den genuina kristendom, utan det var något mer än bibeln, kyrkan och församlingen. Det fanns något som lockade mig, inte mycket till en början men det fanns där. Men jag började alltmer skalla av det falska inom kyrkan och se vad som är den sanna kristendomen. Jag gick ifrån att vara ateist till agnostiker men var fortfarande inte övertygad kristen utan fortsatte mitt sökande efter sanningen. Det tog ett tag och mycket övertygande bevis för att jag skulle inse att kristendomen är den sanna religionen. Men till slut så blev jag kristen vid årsskiftet 2013/2014 då jag verkligen insåg hur mycket fel jag hade haft. När man ser hur mycket som faktiskt inte är sant utan inser hur mycket lögner och bedrägeri man faktiskt blir indoktrinerad i, så pass mycket att jag tappade tron på denna värld.
Jag blev kristen innan jag hade läst bibeln någon gång i livet, men som ateist hade jag nog bara läst igenom bibeln utan att förstå så mycket och tror faktiskt att jag inte hade tyckt om det som står i bibeln. Även om jag idag inte förstår allt som står i bibeln, så har jag en bättre förståelse över bibelns budskap.
Idag vet jag att det finns en gud som hjälper mig ur svårigheter något som jag verkligen hade behövt för minst 20 år sedan. Man känner sig mer glad över att på något sätt veta att man hittat rätt i livet, att man har någon som stöder en hela tiden. Det känns som om man har kommit i mål och att man har något att bygga på. Det händer att jag tänker tillbaka hur mitt liv såg ut när jag var ung, då var jag en vilsen själ med stora problem och hade ofta motgångar och få framgångar. Så jag är tacksam att man faktiskt har någon som hjälper en. Så mitt råd lyssna inte så mycket på andra utan sök Jesus i bön och fin sanningen. Det är det bästa som hänt mig och det kommer att bli det bästa som hänt dig också. Det lovar jag. Läser nu för tiden bibeln varje dag och är tacksam för gud och kristendomen. Något som jag aldrig hade trott innan 2010. Men jag ångrar mig inte, vill aldrig gå tillbaka till mitt gamla liv. Idag känner jag mig mer fri än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Har förlåtit alla som varit dumma emot mig vilket har varit en skön befrielse och tar mer ansvar i mitt liv. Det känns som om jag har fått en mening i livet något att leva för och inte känner den tomhet som jag en gång hade. Livet går åt rätt håll men som alla andra så kommer en och annan motgång men de tar inte så hårt som de en gång gjorde.
Att veta att man kommit rätt och att man gjort rätt i att söka gud. Kan jag lova är en enorm trygghet i livet och inget annat är bättre. I dagens samhälle som blir allt mindre tryggt och allt mer oroande saker inträffar i världen, händelser som jag själv tror att jag hade haft svårt att hantera utan tryggheten hos gud. För att leva med gud i sitt liv är en enorm trygghet och hjälp när man behöver.
Ta steget till ett nytt och bättre liv!
submitted by attfinnasanningen to u/attfinnasanningen [link] [comments]


2020.08.11 10:29 attfinnasanningen Dopen och vad det betyder

Dopen och vad det betyder
Dopet, som svensk så brukar man döpas när man får sitt namn i kyrkan som liten bara några månader gammal. Men gör man dopet som ett spädbarn så har inte ett dop någon betydelse för, utan är egentligen bara en ritual man gör inom kyrkan. Något man fortsätter att göra som en tradition utan egentligen tänka på dess verkliga innebörd, eller varför man gör dopet i över huvud taget.
För dopet måste göras i tro och medvetet för att verkligen göra påverkan i våra liv. För dopet är inte bara en ritual något man gör som kristen utan är det absolut viktigaste man kan göra inte bara som kristen.
Födseln
Orsaken till att man som kristen gör ett dop är att vi kommer in i denna värld med en ond sida och en god sida. Dopet har som uppgift att tillsammans med tron och bön om ursäkt för våra synder, få oss att återförena oss med gud genom den helige anden, eller räddningen från helvetet eftersom den onda delen kommer att dra ned oss till helvetet. Så är det i denna dualistiska värld där gott och ond finns.

https://preview.redd.it/4yyl0xag3cg51.png?width=573&format=png&auto=webp&s=c002abe752015060e305f41b2782a91cd810bb53
Det röda symboliserar själen den goda från gud.
Det blå symboliserar kroppen den onda sidan från satan köttet eller det fysiska.
Så här föds vi in i denna värld, en del ond och en sida god, vi lever i ett dualistiskt liv och värld dömd till helvetet om vi inte kommer till gud och återförenas.

https://preview.redd.it/ks1iyrnh3cg51.png?width=422&format=png&auto=webp&s=e3df36e7c78f91aec48edbfc16fd56c0b10f6b95
Uppenbarelseboken 5:12 Och de sade med hög röst: "Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen."
Romarbrevet 5:6 Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne.
Romarbrevet 5:8 Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.
Uppenbarelseboken 21:8 Men de fega, de icke troende och de skändliga, mördarna, de otuktiga, trollkarlarna, avgudadyrkarna och alla lögnare skall få sin del i sjön som brinner av eld och svavel. Detta är den andra döden."
Är man i detta stadium och lever utan gud och den heliga anden så kommer man att hamna i helvetet. För man har inte återförenats med gud. Man har inte gud i sitt liv utan lever fortfarande i upproret mot gud. Man kommer att dö det andra döden som själen får lida eller ens jag.
Dopet
Anledning till att vi gör dopet är att vi återigen ska återförenas med gud efter våra synders förlåtelse. Meningen är att man ska få den helige anden och därmed få nyckeln till himlen.
Till himlen i förlåtelsens namn

https://preview.redd.it/syf7127j3cg51.png?width=595&format=png&auto=webp&s=b8a5d5ad4372405d55d6ee2aa75d65729c122efb
Efter dopet så är vi inte den fysiska eller köttets värld utan lever efter gud eller andens. Utan vi är med den, en ny människa eller pånyttfödd in i gud. Det är därför man gör dopet som ska göras i tro. Det handlar om att efter att Adam och Eva bröt kontakten med gud och därmed förvisade oss ut ur eden. Så återskapas kontakten efter Jesus korsfästelse och för alla som de som har bet om förlåtelse och döpt sig som får den helige anden.
Uppenbarelseboken 21:6 Han sade också till mig: "Det har skett. Jag är A och O, begynnelsen och änden. Åt den som törstar skall jag ge att dricka fritt och för intet ur källan med livets vatten.
Uppenbarelseboken 21:7 Den som segrar skall få detta i arv, och jag skall vara hans Gud, och han skall vara min son.
Romarbrevet 4:7 Saliga är de, vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är överskylda.
Romarbrevet 4:8 Salig är den man som Herren inte tillräknar synd.
Den heliga anden är den vi får efter att vi bet om förlåtelse samt dopet.
Romarbrevet 5:5 Och det hoppet bedrar oss inte, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som han har gett oss.
Romarbrevet 5:10 Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade.
Romarbrevet 5:11 Men inte bara det, utan vi gläder oss i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen.
Romarbrevet 5:12 Därför är det så: Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat.
Romarbrevet 5:13 Synd fanns i världen redan före lagen, men synd tillräknas inte där ingen lag finns.
Romarbrevet 5:14 Ändå härskade döden från Adam till Mose också över dem som inte hade syndat genom en överträdelse sådan som Adams, han som är en förebild till den som skulle komma.
Romarbrevet 5:15 Dock är det inte med nåden som med syndafallet. Ty om de många har dött genom ett endas fall, så har ännu mycket mer Guds nåd och gåva överflödat till de många genom en enda människas nåd, Jesu Kristi nåd.
Romarbrevet 5:16 Inte heller kom gåvan som följd av en endas synd. Domen kom genom en enda och drog med sig fördömelse. Den fria gåvan däremot kom efter mångas överträdelser och ledde till ett frikännande.
De som har fått förlåtelse finns uppskrivna i livets bok, för de har gjort det som behövs som att be om förlåtelse och döpt i tron.
Uppenbarelseboken 20:15 Om någon inte fanns skriven i livets bok kastades han i eld sjön.
Utan att gjort detta så kommer vi aldrig att komma ur denna värld och kunna komma tillbaka där vi faktiskt hör hemma i himlen och inte denna sorgs värld med alla dess problem.
Kom till Jesus så att ni aldrig får höra detta den dagen ni står inför gud.
Matteus-evangeliet 7:23 Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!
En värld som styrs av satan som hatar oss över allt eftersom satan föll för att han hade barn med kvinnor och därmed gjorde en stor synd och kastades till jorden. Satan hatar oss därför att han anklagar oss för att han föll till helvetet och inte av sina egna brott och gärning.
submitted by attfinnasanningen to u/attfinnasanningen [link] [comments]


2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2019.02.06 23:06 FindingTheTruth71 Min väg till Jesus

Till en början kan jag säga att min väg till Jesus, har inte varit en enkel resa på en rak väg, utan mer varit en krokig och snårig väg med många motgångar och frustrationer. Utan det är något som har mognat fram under en lång tid. Som ung var jag frustrerad på livet, hade inte det lätt med något, varken vänner eller jobb. Mitt liv fungerade inte, upplevde mitt liv som en lång rad misslyckanden och faktiskt de enda gången jag tänkte på gud det var med ilska och just frustration.
När jag var ung så var jag mycket emot religion och kristendom trots att jag konfirmerades, så var jag inte intresserad. Jag var en övertygad ateist som inte tyckte om religion och ansåg att religioner var något förlegat. Jag tittade på hur kristna beter sig och tyckte inte om det jag förstod dom inte. Såg hur de betedde sig i kyrkan och i övriga livet, så man var inte imponerad utan tyckte att de var hycklare falska personer. De gånger kristendom kom upp t.ex. gå till kyrkan vid jul eller över huvud taget, allt med kyrkan var något negativt i mina ögon. Religion har därför känts så avstötande och främmande som inte passar in i min syn hur en religion skulle vara.
Men beslöt en dag att jag behövde en förändring i mitt liv och valde att flytta till Stockholm och börja plugga, för jag ville ta chansen att en sista gång försöka få ordning på mitt liv och hoppades att jag kunde lämna mitt gamla liv bakom mig. Till en början så blev det ingen förändring utan det var det de vanliga problemen i mitt liv, mitt liv hade återigen kört fast utan någon utveckling. Men en dag så fick jag chansen och mitt liv tog en annan väg till det bättre, fick ett bra jobb tillslut, med trevliga kollegor som jag trivdes med, men kände mig trots det ensam.
Efterhand så började jag bli intresserad av religion men inte först av kristendom utan intresset var mer mot hedniska religioner till en början. Men inte hinduism och buddism eller någon specifik religion utan mer av att söka ett allmänt om religion och vad de betydde. Påbörjade något som visade sig att bli flera års sökande efter vad som är sant och vad som är falskt. Det som verkligen gjorde att jag började bli intresserad av religion, är med vad som hänt de senaste 10 åren, efter flytten till Stockholm började söka varför världen blir allt mer konstig, snedvriden och absurd.
Sökte till en början efter symboler och andra saker som händer i världen. Jag läste mycket om hedniska symboler och såg många filmer om detta. Jag sökte efter med religionerna var vad de egentligen handlade om, något som var enormt intressant. Märke alltmer att det fanns mer saker att utforska och insåg efterhand att vad som är sant och falskt inte var så lätt att finna. Tvingades allt oftare tänka om då jag insåg att mycket av det jag trott på inte var sant. Till en början visste inte egentligen vad jag sökte efter, eller hade något mål i mitt sökande på sanningen. Jag sökte allt mer om allt skilda saker och på något sätt så började jag alltmer bli positiv mot kristendom trots att jag egentligen inte sökte mig till kristendomen. Men det var något som började tilltala mig och började omvärdera min syn.
Orsaken var att jag började inse att det som man brukar se som kristendom inte var den genuina kristendom dom jag trott, utan det var något mer än bibeln, kyrkan och församlingen. Det fanns något som lockade mig, inte mycket till en början. Men jag började alltmer skalla av det falska inom kyrkan och se vad som är den sanna kristendomen. Då hade jag inte läst bibeln eller varit i någon kyrka. Jag gick ifrån att vara ateist till agnostiker men var fortfarande inte övertygad kristen utan fortsatte mitt sökande efter sanningen.
Det tog ett tag och mycket övertygande bevis för att jag skulle inse att kristendomen är den sanna religionen. Men tillslut så blev jag kristen vid årsskiftet 2013/2014 då jag verkligen insåg hur mycket fel jag hade haft. När man ser hur mycket som faktiskt inte är sant utan inser hur mycket lögner och bedrägeri man faktiskt blir indoktrinerad i, att man tappade tron på denna värld.
Vad många ateister, andra icke kristna och även många kristna är att bibeln som skrevs för över tusen år sedan och har äldre delar. Egentligen så är bibeln en sammanställning av profetiska texter innan bibeln skrevs, men efter det har profeter skrivit texter som heliga Birgitta. Så egentligen så kan man sätta upp en ny bibel med dessa texter en bibel nr. 2 en nr 3 etc. För att bibeln skrev för 2000 år sedan betyder det inte att man enbart följer en bok som är ca 2000 å. Utan det finns en fortsättning och den kommer att fortsätta så länge kristendomen finns.
Bibeln är som församlingen mer en vägledning till hur man ska leva inte bara enbart som kristen men även alla människor för att få ett väl fungerande samhälle. Tyvärr så innehåller bibeln fel i form av översättningar och tyvärr en del medvetna feltolkningar av de som översatt och satt ihop nyare biblar. Men till stor del är den korrekt men det är inte som många tror absolut viktigt att allt är till 100% rätt. Församlingens uppgift är att få reda på vad som händer i närheten och i världen av intresse samt att varna och uppmuntra medlemmar i församlingen. Men den är ej nyckeln till himlen/paradiset som många tror. För som kristen så måste man söka och få den heliga anden eller hjälparen som många inklusive jag själv kallar den, i sig och leva med den. Den helige anden är nyckeln till himlen och är den som vägleder och varnar dig om något hemskt händer. Vilket kan jag lova är en enorm trygghet i livet och inget annat är bättre. Samhället blir allt mindre tryggt och allt mer oroande saker inträffar inträffa som jag själv tror att om jag varit ensam utan gud hade haft svårt att orka med.
Idag vet jag att det finns en gud som hjälper mig ur svårigheter något som jag verkligen hade behövt för 20 år sedan. Man känner sig mer glad över att på något sätt veta att man hittat rätt i livet, att man har någon som stöder en hela tiden. Det känns som om man har kommit i mål och att man har något att bygga på. Det händer att jag tänker tillbaka hur mitt liv såg ut och hur det hade kunnat gå. Hur jag var då, en vilsen själ med stora problem ofta motgångar och få framgångar. Så jag är tacksam att man faktiskt har någon som hjälper en. Så mitt råd lyssna inte så mycket på andra utan sök Jesus i bön och fin sanningen. Det är det bästa som hänt mig och det kommer att bli det bästa som hänt dig också. Det lovar jag. Läser nu för tiden bibeln varje dag och är tacksam för gud och kristendomen. Något som jag aldrig hade trott för 10 år sedan. Men jag ångrar mig inte, vill aldrig gå tillbaka till mitt gamla liv. Idag känner jag mig mer fri än jag någonsin gjort i hela mitt liv.
Ta steget till ett nytt och bättre liv!
submitted by FindingTheTruth71 to u/FindingTheTruth71 [link] [comments]


2019.01.31 23:23 FindingTheTruth71 Varför jag är kristen

Har inte varit kristen i hela mitt liv utan det är något som kommit senare i mitt liv och i större delen av mitt liv så var religion något jag inte brydde mig så mycket om. Men hade ibland funderingar om religion framför allt ju äldre jag blivit. Tyckte som yngre att alla religioner var dårskap och trodde att alla religioner hade samma ursprung. Samt att man har sett hur många religiösa av olika religioner har bettet sig och av den anledning känt en avstötande känsla varje gång. Då tyckte jag att många religiösa antingen varit hycklare, falsk eller allt för hårda i sitt sätt att vara. Hur religion har utövats av troende har varit en av de största orsak till att jag inte intresserat mig. Det har känts främmande för mig eftersom det inte passat in i min syn hur en religiösa bör vara. När det gäller kristendom så var min syn enligt den jag sett hur många frikyrkliga personer beter sig och har alltid sett dom som hycklare och falska. Jag tyckte att de betedde sig konstigt åt och pratade konstigt. Sedan hade jag alla runt om mig som också tycke illa om kristna. Detta var min bild av kristna
Men det kom en dag då jag blev intresserad av det andliga och sökte till en början åt det hedniska. Jag blev till en början väldigt intresserad av hedniska symboler och vad de betydde. Såg många videos och läste mycket om symbolers och olika mytologier. Men även alltmer om kristendom och judendom. Då visste jag också väldigt lite om vad religioner handlade om, framför allt vad kristendomen stod för. jag hade heller aldrig läst bibeln och tror faktiskt att jag inte hade tyckt det jag läst, framför allt mängden våld. Men som helhet så hade jag nog bara läst igenom bibeln utan att förstå så mycket, vilket är typiskt för ateister. Även om jag idag inte förstår allt som står i bibeln och varför det hände, men har idag en bättre förståelse för bibelns budskap, än om jag läst bibeln som ateist. Problemet med ateister är att de ofta läser bibeln utan att förstå dess budskap, något som jag märkt också inträffa när personer som tror på en annan religion läser bibeln. De läser bibeln som vilken annan bok som helst och tror att det är allt. Bibeln har ett djupare budskap som inte är så lätt att förstå och sätta sig in i.
Efter flera års sökande så blev jag en troende kristen vid årsskiftet 2013/2014 efter att jag insett att kristendomen är den enda sanna religionen. Efter att Jag insåg hur mycket fel jag hade haft och hur mycket som faktiskt inte är sant. Detta ledde till att jag efterhand tappade tron på denna värld när jag insåg hur mycket lögner och bedrägeri man faktiskt blir indoktrinerad i. Att saker och ting som man inte trodde kunde vara sant faktiskt var sant och tvärt om. Jag hade till en början svårt att acceptera och inse detta. Men jag började mer och mer accepterade det och blev istället mer öppen till att jag faktiskt många gånger trott på rena lögner. Jag ville se och förstå vad som är falskt och sant, jag var bered att helt omvärdera vad jag trodde på. Det var oerhört svårt och jobbigt att hela tiden inse att man blivit lurad. Att personer som artister, politiker, journalister, företagsledare mm man under hela tiden sett upp till och trott på, bedrog en med lögner. Att man i skolan och av media inte alltid lär ut vad som är sant utan är många gånger ren indoktrinering och propaganda än sanning. Hela denna resan var deprimerande samt att se hur ateister är så självsäkra i sina åsikter utan egentligen veta vad de sysslar med.
Vad många ateister, andra icke kristna och även många kristna inte förstår är att bibeln som skrevs för över tvåtusen år sedan. Bibeln är en sammanställning av profetiska texter innan bibeln sates ihop. Men efter det har profeter skrivit texter som heliga Birgitta mm. Så egentligen så kan man sätta upp en ny bibel med nya texter nya profetior, en bibel nr. 2 en nr 3 etc. så för att bibeln skrev för 2000 år sedan betyder det inte att man följer en bok som är ca 2000 år bok, kristendomen är mer än bara en bok. Bibeln sammanställdes för att få bort många falska gospels som cirkulerade. Utan det finns en fortsättning och den kommer att fortsätta så länge kristendomen finns.
Bibeln ska ses som församlingen, en vägledning till hur man ska leva. Församlingens uppgift är att få reda på vad som händer i närheten och i världen av intresse, samt att varna och uppmuntra medlemmar i församlingen. Tyvärr så innehåller bibeln fel i form av översättningar och tyvärr en del medvetna feltolkningar. Men till stor del är den korrekt men det är inte som många tror absolut viktigt att allt är till 100% rätt hela tiden. Men bibeln är inte nyckeln till himlen/paradiset som många tror utan man. För som kristen så måste man söka och få den heliga anden eller hjälparen som många inklusive jag själv kallar den, i sig och leva med den. Den helige anden är nyckeln till himlen och är den som vägleder, hjälper och varnar dig. Vilket kan jag lova är en enorm trygghet i livet och inget annat är bättre. Samhället blir allt mindre tryggt och allt mer oroande saker inträffar inträffa som jag själv tror att om jag varit ensam utan gud hade haft svårt att orka med.
Så mitt råd är att man inte ska följa andra utan söka sanningen och inte låsa in sig och lyssna på vad andra säger utan söka den själv. Sök i bön och be gud om förlåtelse för vi har alla gjort onda saker mot andra. Stöld utan att man tänker på det eller betraktar et som stöld, pratat illa om någon, sårat någon. Men framför allt inte haft gud i sitt liv. Sök för din egen skull det finns ett liv efter detta, det finns en värld vi inte ser. Du kommer inte att ångra dig, jag lovar, det är det finaste som har hänt mig.
submitted by FindingTheTruth71 to u/FindingTheTruth71 [link] [comments]


2016.02.22 15:43 EmperorTheodorus Upplysningens Ideal Försvinner

Nyligen så hade jag en skoluppgift om att skriva ett argumenterande tal om ett valfritt ämne som jag var intresserad av. Jag skrev ett tal som handlade om hur upplysningens ideal håller på att försvinna i västvärlden och varför det är ett problem. Jag höll mitt tal framför klassen i cirka åtta minuter utan några problem och fick till och med ett A som betyg. Jag är så stolt över detta betyg så att jag visa upp det för världen. Jag vet ej om detta är det bästa stället för detta, men jag hoppas att ni gillar det. Varsågod:
Upplysningens Ideal Försvinner
Västvärlden som vi känner till idag är byggd på viktiga värderingar som kommer från upplysningen, värderingar som; Yttrandefrihet, Meritokrati, och Individualism.
Värderingar som är i centrum i både USAs och Frankrikes konstitution och även har sitt inflytande på konstitutioner över hela världen. Den moderna världen som vi känner den kunde inte vara sig lik om det inte vore för dessa värderingar, vilket gör mig ganska ledsen när man upptäcker att sådana värderingar håller på att försvinna i större delen av Nordamerika, Västra Europa och många andra ställen.
Vi kan väl börja med yttrandefrihet, vilket betyder helt enkelt att man får yttra sina åsikter oavsett vad dessa åsikter må vara. Det är en mycket enkel filosofi som ni alla borde känna till(om ni inte redan gjorde det). Men denna filosofi som de flesta demokratiska länder ser som en rättighet har blivit mindre och mindre populär inom intellektuella cirklar. Många organisationer har gått så långt att bannlysa många professorer, aktivister och politiker på grund av deras åsikter.
Några bra exempel på detta är feministen Christina Hoff Summers för hennes kontroversiella bok Who Stole Feminism, kvinnorättsaktivisten Ayaan Hirsi Ali för hennes bok Reformera Islam, den konservativa radiovärden Dennis Prager på grund av hans åsikter i sin radioshow och för er som vill höra ett Svenskt exempel så har vi partiledaren Jimmie Åkesson som har blivit bannlyst från ett flertal universitet över hela landet på grund av hans politiska åsikter.
Ni kanske håller med dessa människors åsikter eller inte, men det spelar absolut ingen roll. Dessa personer har rätten till att uttrycka sina åsikter fritt oavsett vad sådana åsikter må vara, så länge som de är inom lagens ramar. Jag försvarar inte Christina, Ayaan, Dennis och Jimmie för att jag gillar deras åsikter, jag försvarar dem för att jag har principer. Jag är redo att försvara vem som helst med en åsikt att uttrycka oavsett vad deras åsikt må vara, så länge som den personen tillåter mig att göra samma sak. Det är grunden till yttrandefriheten.
Detta leder mig till min nästa punkt, Meritokrati, ett koncept som grundades av Napoleon runt idén om att karaktärsdrag som ens hudfärg, kön eller vilken familj man kommer ifrån ska vara irrelevanta, det enda som ska spela någon roll är ens meriter. Många aspekter i den moderna världen är byggd på Meritokrati, allt från hur vi organiserar företag, till hur vi behandlar andra. Men tyvärr så väntar Meritokrati samma öde som yttrandefriheten, faktorerna som Napoleon såg som irrelevanta börjar långsamt bli allt som spelar någon roll nu för tiden.
Ett exempel på detta är inom politik, där folk kan inte sluta klaga på bristen på politiker som är kvinnor, HBTQ, Etnisk minoritet m.m. Argumentet för detta brukar vara att riksdagen ska spegla Sveriges demografi. Men varför stanna där? Det kanske finns några fler demografiska karaktärsdrag som riksdagen borde spegla?
90 % av Sveriges befolkning har blåa ögon, därför borde 90 % av alla riksdagsledamöter ha blåa ögon.
Hälften av Sveriges befolkning har ett IQ som är under genomsnittet, därför måste hälften av Sveriges riksdagsledamöter ha ett IQ som är under genomsnittet. Vilken bra ide!
Mellan två och fem procent av Sveriges befolkning är kliniska psykopater eller sociopater, därför måste mellan två och fem procent av Sveriges riksdagsledamöter vara psykopater eller sociopater. Fast när jag tänker på det så har vi redan uppnått detta mål.
Förstår ni den vridna logiken bakom detta? Någon som ska representera dig behöver inte vara som du, det enda som de behöver representera är dina idéer och åsikter. Nu till min sista punkt, Individualism. Individualism betyder att man sätter individen över kollektivet i många aspekter av ens liv. Att man ska se en person som en individ, inte som en medlem av en grupp som är alla likadana. En värdering som har funnits sen den Franska revolutionen och har sedan dess haft en stor påverkan på det moderna Europa. Men även en sådan ide är inte säker heller.
Individualism håller långsamt på att knuffas undan av en ny form av kollektivt tänkande, Identitetspolitik. Identitetspolitik är exakt vad namnet beskriver, att din politiska ideologi och åsikter ska vara baserade på din identitet. Fast med identitet menar de inte din personlighet eller någon sådant nonsens; utan istället på yttre karaktärsdrag som din ”Ras”, klass, religion, kön, etnicitet, nationalitet, sexuell läggning eller kultur.
Är du homosexuell? Då betyder väl det att du stöder HBTQ rörelsen med en passion? Är du kristen? Då måste det betyda att du är starkt emot idéer som abort och samkönade äktenskap. Är du en kvinna? Då är du förtryckt av Patriarkatet, kan aldrig komma till toppen och får aldrig din röst hörd.
Nu inser säkert alla personer i detta rum med en fungerande hjärna hur löjliga dessa påståenden är. Men för er som inte har en fungerande hjärna kan jag förklara varför. 1. Det finns miljontals exempel på kvinnor över hela världen som har hamnat på toppen och yttrats sina åsikter fritt. 2. Det finns många homosexuella inte bryr sig om rörelsen eller kanske är till och med emot rörelsens ideologi. 3. Om ni vill ha ett exempel på en kristen som inte är emot abort och samkönade äktenskap så behöver jag bara nämna min pappa, och han är ju en präst om ni inte redan visste det.
Man kan nog säga Identitetspolitik är i stort sett rasism och sexism i nya kläder, vill ni ha mer bevis? För några månader sen så pratade jag med några feminister som stödde idén av Identitetspolitik här på skolan. Efter bara fem minuter in i konversationen så blev de så arga på mig att de vägrade höra mina åsikter eftersom jag var en ”Vit heterosexuell man”. Efter det så förstod jag att dessa människor bryr sig mer om mina yttre karaktärsdrag än mina resonemang, så jag bestämde mig för att gå därifrån.
Feministerna som jag pratade med var inte en isolerad incident, de representerar en av de dominanta värderingarna av vår tid. När ni hör människor som använder identitetspolitik för att knuffa fram deras agenda, var skeptiska över det de säger, tänk över vad de sa från ett neutralt perspektiv om du kan.
Utan yttrandefrihet, meritokrati och individualism så skulle vi inte ha kommit till där vi är idag. För att kunna utveckla vår kultur, vetenskap och våra attityder mot andra så behöver vi ha kvar dessa värderingar. Yttrandefrihet och individualism är grunden för att kunna växa som en person medan meritokrati hjälper samhället som helhet genom att se till att rätt person hamnar på rätt plats där de behövs som mest.
Innan jag avslutar så vill jag läsa ett citat som jag tycker passar in här.
”If you do not belive in free speech for the people you dislike the most, you do not belive in free speech at all.”
-Noam Chomsky.
Tack för att ni lyssnade!
submitted by EmperorTheodorus to sweden [link] [comments]